Ömsesidigt lärande på nätet

23 november, 2011 | Publicerad av | Kategori: Artiklar

Re:flex möter Marisa Ponti och pratar om P2PU


This article is also available in English. Scroll to bottom of page or click here.


Att samarbeta och dela kunskaper med varandra i en öppen och varm stämning har varit folkbildningens signum sedan start. Nu har det informella samarbetslärandet blivit internationell trend, också på universitetsnivå.

Metoden kallas Peer-to-Peer, P2P, (”deltagare till deltagare”) och är en del av hela den rörelse som arbetar med öppna lärresurser. Sättet att bidra gemensamt till sin studiegrupps lärande påminner om traditionell folkbildningspedagogik. De nätbaserade kurserna i Peer to Peer University, P2PU, har visat sig framgångsrika och öppnat nya möjligheter för studenter världen över.

Marisa Ponti, universitetslektor vid Chalmers i Göteborg, har intresserat sig för detta fenomen i sin forskning. Re:flexredaktionens Elisabet Norin har talet med henne för att få en bild av hennes verksamhet.




Marisa Ponti arbetar som universitetslektor vid Institutionen för tillämpad informationsteknologi vid Chalmers i Göteborg. Hon har erhållit sin doktorsgrad i Biblioteks- och Informationsvetenskap vid universitetet i Göteborg. Hennes forskningsområden inbegriper användandet av teknologi för att stödja olika former av kollaboration, samarbete och gemensamma aktiviteter inom lärande och forskning. Hon har deltagit i ett flertal EU-projekt med anknytning till lärande med utökat IT-stöd.

Elisabet: Begreppet P2PU är förmodligen fortfarande okänt för lärare och många andra i Sverige. Hur skulle du förklara det för någon som inte är bekant med det?

Marisa: Jag tror uttrycket är nytt för många lärare, och andra, i ett flertal länder, inte bara i Sverige! P2PU står för Peer-to-Peer University. Det är två saker som behöver klargöras i uttrycket: det första är “peer-to-peer”, det andra är “peer-to-peer university”. Peer-to-peer-teoretikern Michel Bauwens, definierar peer-to-peer-processer som icke-hierarkiska processer i nätverk där man tillsammans utvecklar gemensamma intressen. Deltagarna i de här nätverken engagerar sig frivilligt, utan något som helst tvång. Inom lärandet syftar man på en peer-to-peer-process, en form av lärande i vilket deltagarna engagerar sig tillsammans med sina kollegor i sammanhang där man ömsesidigt delar tankar med varandra – ger och får information samt ger varandra respons och kritik (Ito et al., 2009).

Peer-to-peer-lärande är ingen ny infallsvinkel och är helt i linje med alla försök att komma bort från synen på lärandet som något som överförs från läraren till eleven. Istället närmar det sig ett uppmuntrande och ömsesidigt ledande och lärande, individuellt ansvar och givande och tagande inom gruppen.

Peer-to-peer University (P2PU) är en icke-formell utbildningsorganisation som utgår från detta synsätt på lärande. Det är en online community med öppna studiegrupper för korta kurser på universitetsnivå.

P2PUs fastställda grundvärderingar är öppenhet, gemenskap och att lära av varandra, att ge och ta som kollegor.

Dessa värderingar genomsyrar all aktivitet inom P2PU. Kurserna är kostnadsfria, de står utanför myndigheternas kontrollsystem och kan handla om nästan vilket ämne som helst. Kurserna är även öppna för vem som helst som vill delta och det finns inga inträdeskrav. Antalet deltagare på varje kurs begränsas bara av vad de självpåtagna organisatörerna anser är rätt storlek för kursen med tanke på antalet sökande.

För närvarande finns inga fullständiga utbildningsprogram, utan enbart enstaka kurser. Kursorganisatörerna har gott om frihet i hur man utformar kurserna och anpassar innehållet.

Eftersom P2PU är öppna kurser, behöver också allt material och alla källor vara fria att ta del av för deltagarna.

P2PUs mål är att skapa gemensamma lärplattformar runt dessa depåer av fritt och öppet material på webben, samt att det innehåll som kursdeltagare producerar under kurstiden också licensieras under CC-märkning, dvs. det ska vara öppet och möjligt att dela vidare och återanvändas. Villkoret för användande är alltså att du själv delar med dig vidare av ditt eget material.

Elisabet: Du forskar inom ämnet. Vad är det som fascinerar dig här? Kan du berätta lite om ditt eget intresse för forskningsfältet kollaborativa studier?

Marisa: Jag har studerat kollaboration sedan 2003. Jag är intresserad av att studera fältet ur olika perspektiv, inklusive utbildning, arbetsliv och vetenskaplig forskning.

Under tiden som jag arbetade med min doktorsavhandling stötte jag på konceptet “commons-based peer production” (CBPP) som, påpekar Yochai Benkler, är en form av produktion inom vilken de enskilda individerna beslutar autonomt att samarbeta i grupper – större och mindre – för att bidra till ett gemensamt mål på ett mer eller mindre informellt och löst strukturerat sätt – därmed också kunna producera ett gemensamt och delat resultat.

Jag föll totalt för idén.

Jag såg det som en form av samarbete/gemensamt arbete som skulle kunna bli löftesrikt under särskilda omständigheter, till exempel i tider av knappa ekonomiska och organisatoriska resurser.

Faktum är att inom CBPP är de flesta deltagarna frivilligarbetare som sysslar med detta på sin fritid.
De agerar utifrån sina egna behov och intressen och är varken bundna av kontrakt eller intresserade av ekonomisk ersättning, utan deltar utifrån själva glädjen att få hålla på, eller av andra, yttre eller inre drivkrafter.

De här aspekterna intresserar mig och jag tror att det är relevant att studera olika former av samarbete/gemensamt arbete som kan ge andra infallsvinklar i ekonomiskt påfrestande tider som dessa.
Det finns ett stort behov av att lära sig hur man kollaborerar/samarbetar för att göra intressanta och innovativa saker med sämre finansiella resurser.

CC BY-NC-SA 2.0 by julia pichler on Flickr

Elisabet: Svensk vuxenutbildning är en enda lång historia av att dela med sig av kunskaper inom studieförbund och folkhögskolor. Dessa har varit fysiska mötesplatser i mer än hundra år, och har utvecklat och använt sina egna metoder amed samtal och slutledning. Hur kan P2PU passa in i den här “gamla världen”? Är det möjligt att få den nya världe att fungera ihop med de gamla idéerna? Hur, i så fall?

Marisa: Ja, jag tror att det är möjligt. Vi kan exempelvis titta på kursen i Digital Journalism som drivs i ett vanligt klassrum vid Keiouniversitetet i Japan, men som också inkluderar en öppen, online-del via P2PU.
Joi Ito, kursansvarig, gjorde en sammanslagning av det informella, icke-poängsbaserade lärandet via P2PU och det formella betygssystemet för universitetskursen på Keio.

Han har berättat att han “fick en del motstånd från universitetet inledningsvis när det handlade om att göra materialet tillgängligt via en CC-licens och tanken på peer-to-peer-lärande, men vi lyckades segla planeringsmötena vid Keio i hamn och kunde slutligen sjösätta även den delen.” Här kan du hitta en beskrivning över den här intressanta erfarenheten.

Ett annat exempel på hur man kan kombinera öppna online-komponenter via P2PU med närhetsträffar är P2PUs School of Social Innovation, en open source community med möjlighet att organisera peer-studiegrupper i ämnen som konfliktlösning, projektledning för sociala innovatörer och social skolutveckling. Den här skolan använder en kombination av distans- och närhetslärande för sina projekt.

Som det är möjligt att se här, “så möjliggör distansplattformen studiegrupper av praktiskt taget obegränsad storlek att få tillgång till och blanda högkvalitativa öppna lärresurser, föreläsningar och andra källor för en fördjupad teoretisk förståelse i internationella, kollaborativa team, medan de deltagarstyrda närhetsgrupper på lokalplanet kan bistå deltagare med att arbeta i sin lokala kontext och utveckla färdigheter som empati, uthållighet och förmåga till samarbete – färdigheter som oftast lärs in bäst genom personlig, fördjupad övning.”

De här erfarenheterna visar att det är möjligt att förena nätverksbaserat peer-to-peer-lärande och närhetsutbildning, men jag tror att en sammanhängande lärmodell måste anpassas för att knyta samman de två delarna till en integrerad erfarenhet.

Blended learning – NU-DU-lärande, alltså kombinationen närhets- och distansundervisning – är ingen ny idé, inte heller är peer-to-peer-lärande det.

Jag tror att de svårigheter som utbildare kan stöta på när man vill sammanföra peer-to-peer och närhetsutbilding är samma som man alltid mött tidigare då det handlat om att använda teknik i utbildningen: man har använt den för att fortsätta med sin vanliga praxis, istället för att förändra den.

Institutioner kan skapa svårigheter också, till exempel kan de vara alltför medvetna om sin intellektuella egendom och rädda för att publicera material under CC-märkning.

Elisabet: Har du några tips till lärare och ledare som vill veta mer om P2PU och kanske också börja arbeta enligt dessa metoder? Var kan man börja?

Marisa: Jag föreslår att de börjar med att studera P2PU och ser hur det fungerar. Men bästa sättet att lära sig mer om den här ingången i lärandet är att kasta sig in i det och organisera en kurs!

Jag gjorde det tillsammans med Joe Corneli, forskarstudent vid Knowledge Media Institute vid Open University i Storbritannien. Kursens rubrik var Open Governance and Learning (Öppet styrelseskick och lärande).

Det var ett lysande tillfälle att förstå hur en kurs i P2PU kan fungera och den fick mig också att reflektera över hur svårt det är att “o-lära sig” sina vanor och sin praktik. Jag har själv vuxit in i skolans värld. Vad jag menar är att man behöver komma bort från idén om att “mata” folk med kursinnehåll och bli mer av en ledare, en guide, vid sidan av.


Mutual teaching on the web

Re:flex meets with Marisa Ponti and talks about P2PU

Sharing and cooperation in a warm and friendly atmosphere has been the hallmark of Scandinavian adult education since its early days. However, the informal and collaborative learning style is becoming an international tendency, especially at universities around the world.
The method, which is called Peer-to-Peer University, P2PU, is part of a growing movement, which uses a high-quality, open-source curriculum along with lectures and other resources in international, collaborative teams. The study groups and networks within P2PU have proven to be successful and are opening new possibilities for students by sharing both responsibility and knowledge.
Dr. Marisa Ponti, senior lecturer of Chalmers University in Gothenburg, Sweden, has taken an interest in the field of collective activities in learning and is exploring it further in her research. Dr. Ponti shares her point of view with Elisabet Norin (re:flex).



Marisa Ponti works as senior lecturer at the Department of Applied Information Technology at Chalmers-University of Gothenburg. She earned her Ph.D. in Library and Information Science from the University of Gothenburg. Her research interests include the use of technology to support different forms of collaboration, cooperation and collective activities in learning and research. She participated in several European funded projects related to technology-enhanced learning.

Elisabet: The expression P2PU is probably still new to a lot of teachers and people in Sweden. How would you explain this to someone who hasn’t heard of it before?

Marisa: I suppose that the expression P2PU is new to a lot of teachers and people in many countries, not only in Sweden! P2PU stands for Peer-to-Peer University. There are two things to be clarified here: one is peer-to-peer, and the other is peer-to-peer university.

The peer-to-peer theorist Michel Bauwens defines peer-to-peer processes as bottom-up processes in which people engage in distributed networks to pursue common interests. These people participate voluntarily, without being forced to do so. Applied to learning, a peer-to-peer process refers to a form of learning in which participants interact with their peers in a context of reciprocity to share thoughts, give and receive information, and provide feedback and critique to one another (Ito et al., 2009). Peer-to-peer learning is not a new approach and is consistent with the attempts to move away from a transmissionist ‘teacher to student’ view of learning towards an approach encouraging mutual guidance and teaching, individual responsibility and group sharing.

The Peer-to-peer University is a nonformal educational organization that adopts this approach to learning. It is an online community of open study groups for short university-level courses. P2PU’s stated core values are openness, community and peer-learning. These values tend to inform all the activities performed by P2PU. Courses are tuition-free, non-accredited, and can be about almost any topic. Courses are open to anyone who wants to participate and P2PU has no entry qualifications. The number of learners on a course is limited only by what volunteer organizers consider to be the right size for that course in terms of number of applicants.

Currently, there are no degree programs but only single courses, and course organizers enjoy a good deal of freedom in the design and revision of their syllabi. Because P2PU courses are open, all course resources and materials must be freely available. P2PU’s mission is to create community learning spaces around the wealth of free and open materials on the web, and contents produced by course participants are also licensed under a Creative Commons Attribution-Share-Alike license that allows anyone to reuse it as long as they share it back.

Elisabet: You do research on the subject. What is fascinating you? Can you tell us about your own interests in the field of collaborative studies?

Marisa: I have been studying collaboration since 2003. I am interested in studying collaboration in different settings, including education, workplace, and scientific research. During my doctoral research I encountered the concept of commons-based peer production (CBPP) which, Yochai Benkler says, is a form of production, in which individuals decide autonomously to cooperate in group collectives – large and small – to contribute towards a common goal in a more-or-less informal and loosely structured way, and produce a shared outcome. I got “hooked” by the concept. I saw it as a form of cooperation/collaboration that can hold promise under certain circumstances, for example when financial and organizational resources are scarce. In fact, in CBPP most participants are volunteers and work in their spare time. They act in response to their own needs and interests, are neither bound by contracts, nor attracted by monetary compensation, and participate out of the joy of doing so, or for other internal or external motivation. These aspects are very interesting to me and I think it is relevant to study forms of cooperation/collaboration presenting these aspects in difficult economic times like these. There is a strong need to learn how to collaborate/cooperate to do interesting and innovative things with fewer financial resources.

CC BY-NC-SA 2.0 by julia pichler on Flickr

Elisabet: Swedish adult education is a long history of sharing knowledge within ‘studieförbund’ and ‘folkhögskolor’. These have been physical meeting places for more than a hundred years, applying their own methods of conversation and deduction. How can p2p fit into this “old world”? Is it possible to make the new world go together with old ideas? How?

Yes, I think it is possible. See for example this course in Digital Journalism run in a classroom at Keio University in Japan, but including also an open and online component via P2PU. Joi Ito, the lecturer, did a mashup of the informal not-for-credit learning of P2PU and the formal for-credit course at Keio University. He said that he “got a bit of resistance from the university at first about making the material available under a Creative Commons license and the idea of peer-to-peer learning, but we successfully navigated the committee meetings at Keio and were able to pull it off”. You can find here the description of this interesting experience. Another example of combining open and online component via P2PU and off-line meetings is the P2PU School of Social Innovation, an open source community for organizing peer study groups on topics like conflict resolution, project management for social innovators, and social innovation in education. This School uses a combination of online and offline project-based learning. As you can read here, “the online platform allows study groups of a virtually unlimited size to access and remix high-quality open source curriculum, lectures and other resources for deepening theoretical understanding in international, collaborative teams, while participant-led offline citizen circles provide the opportunity for participants to work in their local context and to develop skills like empathy, resilience, and cooperation- skills which are often learned best through deeper practice, in person”. These experiences show that it is possible to combine networked mediated peer-to peer learning and offline education, but I think that a coherent learning model must be in place to connect the two parts in an integrated experience. Blended learning is not a new idea at all, nor is peer-to-peer learning. I think that the difficulties that educators can encounter to blend online peer-to-peer and face-to-face education are the same they have encountered in the past to use technology in education, when they used technologies to replicate existing practices rather than changing them. Institutions can create difficulties too, for example they can be aware of intellectual property and be concerned with publishing materials under a Creative Commons license.

Elisabet: Do you have any tips for teachers or leaders who are interested in
learning more about p2pu & start working with these methods? Where can they
start?

Marisa: I would suggest that they start having a look at the P2PU and how it works. But the best way to learn about this approach is to take the plunge and organize a course! I did it together with Joe Corneli, a research student at the Knowledge Media Institute at the Open University in UK. The course title was Open Governance and Learning.
It was an excellent opportunity to understand how a course at P2PU can work, and it also made me reflect on how difficult it is to “unlearn” certain practices I have grown up with in schools. I mean, you need to refrain from “feeding” content to people, and be more of a guide on the side.

Tags: ,

Comments are closed.