Folkbildningsrådet anordnar en baskurs i flexibelt lärande (som förut gavs av CFL) för personal inom folkbildningen. Re:flex har träffat Kerstin Gatu, Mora folkhögskola, som var deltagare på kursen 2009 för att samtala om kursen och vad den inneburit för henne. Är du nyfiken på baskursen och andra fortbildningar kring flexibelt och nätbaserat lärande inom folkbildningen? Håll ögonen på re:flex för mer information om kurserna, innehåll och startdatum.

När gick du kursen och varför?
-Jag gick kursen 2009. Anledningen var att jag inte hade någon att bolla med eftersom distanskursen är den enda på min folkhögskola.

Har du gått andra fortbildningar inom flexibelt lärande?
-Ja, jag går påbyggnadskursen just nu. Jag är också lokaladministrator på folkbildningsnätet sedan ett år.

Du gillar uppenbart att fortbilda dig. Vad vill du fortbilda dig i härnäst?
-Jag vill lära mig mer om hur man hjälper personer med olika funktionshinder att nå ut på nätet. Rent konkret vill jag gå vidare med bambuser och lära mig mer om det. Jag vill överlag knäcka koden kring sociala medier och se hur det kan påverka mig och mitt arbete.

Arbetar du med flexibla kurser nu?
-Ja, jag arbetar på en distanskurs som heter ”Autism ett annorlunda sätt att tänka” sedan ett och ett halvt år tillbaka. Kursen har funnits i cirka fem år.

Har du i ditt flexibla arbete haft nytta av baskursen och på vilket sätt?
-Att själv vara deltagare på en distanskurs är en väldigt bra skola. Man lär sig mycket då om hur det är att ha deadlines, samarbeta med andra över nätet med mera. Sedan får man ju också kontakter med stor erfarenhet genom baskursen och Lärtorget.

Rent konkret tog jag också med mig ”Deltagarformulerad kursutvärdering” från baskursen, fast har gjort om den lite till något jag kallar ”Deltagarstyrd kursprioritering” På vår autismkurs har vi en inledande närträff i Rostbergs fäbod där deltagarna tillsammans gör en deltagarstyrd kursprioritering.

Jag fick också andra distanspedagogiska redskap på baskursen till exempel lärdomar om diskussionsmetod och pedagogiska metoder t.ex. ”dutt och puff”. Sedan är det också bra att man blir ”överlärd” det vill säga att man får titta och smaka på Videomaten och liknande, för man vet aldrig när det kan behövas. Man har då större möjligheter att i framtiden prova nya grepp.

Vad tror du att baskursen och de andra fortbildningarna gett för mervärde, jämfört med om du inte hade fortbildat dig? Har det till exempel gått fortare att förstå distanspedagogik än om du inte skulle deltagit i fortbildningarna, tror du?
-Baskursen var en ”nyckel för mig”. När kraven överstiger förmågan, och man desutom inte kan sänka kraven eller – på egen hand – höja sin förmåga blir det ett glapp. För mig fyllde baskursen en del av detta glapp, men jag fick också känna att min växande-processen startade och det är ovärdeligt.

Jag hade inte stått still utan baskursen förstås, men det är viktigt att känna sig trygg med verktyg och dialog och den känslan får man väldigt mycket fortare om man fortbildar sig tillsammans med andra än om man försöker ta till sig kunskap på egen hand.

Skulle du rekommendera andra folkbildare att gå kurserna innan de ger sig i kast med flexibelt lärande? Varför i så fall?
Ja, definitivt. Man måste ”äga ett problem” för att kunna bolla kring det. Flera av mina kollegor går baskursen nu och sammanlagt har nu snart sex personer på Mora folkhögskola gått kursen. Det höjer vår lokala diskussion och får processer att gå snabbare.

Vilka rekommenderar du att gå baskursen?
-Det är viktigt att många på samma skola går baskursen, så att man kommer över en kritisk punkt. För att få igång en process. Alltså, så många personer som möjligt i en organisation men minst en kritisk massa – kanske hälften.

Kan inte alla på en skola gå baskursen, bör man försöka se till att man får en inspirationsdag om flexibelt lärande i alla fall. Där någon eller några utifrån kommer och berättar och sätter igång processer.